Livet finns mellan FN-mellisar och skönhetstävlingar

Ibland funderar jag så över vad som är riktigt viktigt här i livet. Alltså, vad som verkligen spelar någon roll. I slutändan.

Och ibland glimrar det till. Känslan av att: ja, just det. Det är det här som är viktigt - i mitt liv. Så var det i höstas på FN-dagen. Då bjöd min sons skola på FN-mellis. Alla barn hade dagen till ära tagit med sig en maträtt från sitt land, sitt landskap eller bara från sitt kvarter, beroende på varifrån de kommer. Min son I hade med sig renklämmor från sin mormors Norrbotten. Klämmorna samsades på de dignande borden tillsammans med kinesiska lyckokakor, gotländsk saffranspannkaka, argentinska kolapannkakor, japanska vårrullar, grekisk fetaostsallad, finska pinnar och tyska korvar. Bland annat. Det fanns så mycket mat. Så många spännande rätter. Det var fantastiskt att se alla barnen gå runt och välja och vraka bland delikatesserna. De flesta barnen tog om både två och tre gånger innan de var nöjda. Jag blev så rörd när jag kom dit för att hämta I. Vilken fin idé. Här har de verkligen lyckats ta fram någonting positivt med att vi alla har olika kulturer och sedvänjor - matvanor. Mer sånt! Och det var inte så som min kollega sa när jag berättade om FN-melliset "Fy fan vad ambitiöst!", utan det var bara roligt och härligt. Tänk vad tråkigt om alla hade haft med sig köttbullar och makaroner. Nej, mångfald är roligt. Om alla bidrar med en liten del blir det tillsammans väldigt mycket, som alla kan ta del av.

Veckan efter FN-melliset såg jag en helt fantastisk film på bio - Little miss Sunshine. Handlingen i korthet: En liten amerikansk flicka vill tävla i skönhetstävlingar, hennes snortande farfar coachar henne och lär henne alla "moves". Flickans storebror är knäpptyst. Han har inte sagt ett ord på drygt 400 dagar och vägrar att öppna munnen innan han får söka in till flygvapnet. Han hatar alla människor, särskilt sin familj. Flickans pappa är egenföretagare och föreläser om "Nio steg till att bli en vinnare". Det är hans eget koncept som han hoppas att han snart ska få föra ut till den breda massan, läs stora internationella företag som är beredda att betala hutlöst mycket pengar för dylika kända föreläsare. Men han är inte riktigt där själv, då hans föreläsningar snarare fylls av sex håglösa, ointresserade arbetssökanden än 500 lyckade karriärister på ett framgångsrikt globalt företag. Mamman, som man faktiskt får reda på väldigt lite om, har precis hämtat hem sin suicidala bror från sjukhuset. Brodern, som är USAs främste Marcel Proust forskare, har efter en olycklig kärleksaffär, med en manlig elev, försökt begå självmord, men misslyckats. Han får inte under några omständigheter lämnas ensam och ska bo hos den dysfunktionella familjen under den kritiska efterperioden då risken är stor att han snart försöker ta livet av sig igen.

Alla familjemedlemmar samlas vid middagsbordet (som består av chicken-vings och läsk) då telefonen ringer och moster ringer och berättar att dottern i helgen ska få delta i skönhetstävlingen Little miss Sunshine, 120 mil västerut. Alla måste med, ingen kan lämnas kvar och det hela utvecklar sig till en fantastisk roadmovie där familjemedlemmarna kommer närmare och närmare varandra. Vägen dit är lång och den kantas av en mängd missöden. Den gamla folkabussen som de åker i går sönder så de måste springa i gång den. Pappan bannar dottern, som är lite rund om magen, när hon vill ha glass till frukost eftersom glass bara kommer att göra henne tjock. Farfar dör på vägen (av en överdos) på det sjaskiga motell där de tagit in för natten. De rymmer från sjukhuset och smugglar med sig farfars kropp i bakluckan på bilen - allt för att hinna i tid till skönhetstävlingen Little miss Sunshine.

Till slut är de på plats. Dottern ska äntligen få delta i sin skönhetstävling. Men, visar det sig, det är ingen vanlig skönhetstävling för barn. De andra flickorna som deltar i Little miss Sunshine är småkvinnor. Alla stöpta i samma form, sminkade till barbiedockor och med ett kroppsspråk som får dem alla att framstå som små Lolitor. Dessutom är de sååå professionella, så "fantastiska", så duktiga på att göra volter, sjunga, le, flirta sexigt med domarna och de är alla sååå smala. Dottern som är en liten knubbis, helt osminkad och i dessa sammanhang en riktigt alldaglig, vanlig, flicka börjar tvivla på sig själv. Tänk om hon inte kommer att vinna (och hennes pappa som har lärt henne allt om nio steg till att bli en vinnare - kommer han att godkänna henne som sin dotter om hon inte vinner)? Familjen inser att de övriga deltagarna, deras mammor (som projicerar sina egna drömmar på sina lolitadöttrar) och domarna kommer att äta upp henne levande. Familjen säger till henne att hon inte behöver tävla - att hon är världens bästa ändå. Men, dottern vill vara med. Och då visar det sig att de "moves" hennes farfar har lärt henne är en regelrätt rap-stripp. Hon slänger av kläderna, inte alla men tillräckligt många och släpper loss på scenen. Hon äger den. Det är äkta glädje på scenen. Men detta är inte vad som förväntas i ett Miss-sammanhang. De övriga deltagarna, domarna och mammorna förfasas och gör allt för att numret ska avbrytas. Men den (inte längre så) dysfunktionella familjen förenas och sluter upp på scenen och släpper loss - tillsammans. I dagarna är den här oerhört fina och varma filmen nominerad till flera Oscars, bland annat en för bästa film.

Ja, så här borde livet alltid vara. Någonstans mellan ett FN-mellis där allas olikheter och unikheter blir en fantastisk mix som gör livet så mycket roligare och mer spännande, där vi får prova på saker vi annars kanske aldrig hade kommit i kontakt med, och en skönhetstävling där det som egentligen spelar roll är att vi har rätt att vara oss själva. Alla är olika (skit i idealen) och alla är bra, det viktiga är att vi vågar pröva och att vi bryr oss om varandra.

Motsatsen till att lyckas är inte att att misslyckas, det är egentligen bara ett annat ord för erfarenhet - även om det kan svida rejält för stunden. Det är att inte ens våga pröva som förpassar oss till livets bänkplats för förlorare. Det är här vi sitter och blir bittra och ser på de andra som spelar sin livsmatch.

Vi ses på plan...

Jag är snäll

Igår var jag på ett seminarium arrangerat av föreningen Svensk Mjölk. Där talade bland andra Stefan Einhorn, professor i molekylär onkologi vid Karolinska Institutet, ordförande i Karolinska Institutets etikråd och överläkare vid Radiumhemmet. Hans ämne var ”Konsten att vara snäll” och föreläsningen handlade i korthet om varför det är bra att vara god och han gav dessutom enkla tips på hur man kan bli en bättre/snällare människa. Med snäll menar han inte att vara mesig, vilket många felaktigt förknippar med snällhet enligt Stefan, utan snarare att vara en ”schysst medmänniska” med ett genuint intresse av att hjälpa andra.

"För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om sin medmänniska." Stefan Einhorn.

Hans ämne passade mig perfekt eftersom ett av mina livsmål är att bli en god människa. Jag vill utstråla lugn, harmoni, godhet och altruism, kanske till och med fromhet. Alla skulle tjäna på det. Jag själv, eftersom det måste vara otroligt skönt att inte bli arg hela tiden, och inte minst min omgivning som ju skulle få det alldeles underbart lugnt och skönt i sin samvaro med mig. Jag tänker då särskilt på min man och mina barn.

Stefan Einhorns föreläsning var precis den yttre påverkan som jag behövde för att öka min inre motivation. Det är så lätt att tänka att jag vill/ska/borde, men utan att jag faktiskt gör det jag vill. Ibland behöver man en ”push” i rätt riktning. I mitt fall var det Stefan som hjälpte mig att gå från tanke till handling. Från och med nu ska jag aktivt använda mig av detta mantra: Jag är en god människa.

Till slut blir man vad man tänker – så håll ut.

Jag är snäll!