Ramus Nalle-rumpa

Jag och min man Kalle har varit gifta i snart sex år. Vi har varit ihop i tio år och kära i elva år.

Första gången jag såg Kalle satt jag på Göteborgskrogen Klaras. Jag var ny i stan och skulle läsa en utbytestermin på Universitetet. Jag satt med några tjejer och killar jag knappt kände, mina vänners vänner, som hade lovat att förbarma sig över mig och ta hand om mig under min vistelse i stan. Det var en trevlig kväll och jag var oerhört förväntasfull inför min Göteborgsvistelse, det låg i luften att jag skulle trivas där.

Rätt var det är går det förbi världens snyggaste kille på gatan. Wow! Vilken man, hann jag tänka och sen ropade någon vid mitt bord: Men, det är ju Kalle. De knackade på rutan och ropade in honom. Det visade sig att Kalle inte bara såg bra ut utan att han även var trevlig, vänlig och rolig. Det var där och då som jag blev kär i Kalle. Han kommer inte ihåg mig från den kvällen. Men, en vecka senare träffades vi på restaurangen Lilla Prag. Jag hoppades på att Kalle skulle komma dit så jag hade tagit på mig det allra finaste jag hade i klädväg: en svart-vit figurnära kofta och ett par röda tighta Filippa K-jeans (jag vet, men det här var faktiskt -96). Jag såg till att jag hamnade bredvid Kalle och ja, han la märke till mig och blev, om inte kär så i alla fall väldigt intresserad av den där snygga tjejen i röda tighta jeans.

Men, det blev aldrig mer än så. Vi inledde aldrig någon flört. Jag hade vid det här tillfället en kille i Stockholm. Kalle var singel, men för mycket gentleman för att lägga in en stöt. Vi var båda intresserade av varandra, fast bara på avstånd, inget hände. Eller, det hände visst saker, men det var så oskyldiga händelser och egentligen ingenting att prata om, men det var ändå så otroligt starka upplevelser. Jag kommer särskilt ihåg två tillfällen när vi hade fysisk kontakt:

Första gången var när vi promenerade hem från en fest, hand i hand genom natten. Det var allt. Men, vilken romantisk promenad. Jag kommer ihåg vartenda steg. Andra tillfället är senare på vårkanten när Kalle tog med mig till Särö på utflykt. Han hade fixat lunch, gott kaffe och mörk choklad. Vi hoppade ut på stenarna och satt i vårsolen och pratade om livet en hel dag. Det var helt fantastiskt. Vid ett tillfälle fick jag hålla hans hand för jag hade svårt att ta mig upp för ett stenparti. Än idag kommer jag ihåg hur varm, mjuk, stor och trygg hans hand kändes.

Kalle åkte hem till Örebro under påsken för att skriva sin uppsats och träffade då en ny tjej. Samma dag som min kille dumpade mig!!! Vilket vansinne. Sen såg jag aldrig Kalle mer i Göteborg. Min fantastiska Göteborgsvistelse slutade i misär. Jag var helt enkelt hopplöst olycklig. När vårtterminen var slut flyttade jag hem till Stockholm. Jag deppade ett halvår. Kalle blev aldrig riktigt lycklig med sin Örebro-tjej. Tillslut skrev jag ett brev till honom och berättade att det hade tagit slut med min kille. Inte långt därefter tog det slut mellan Kalle och hans tjej och han kom Stockholm. Vi bestämde att vi skulle ses på en fika i Lasse i Parken. Jag var så nervös innan och jag inte ens var säker på att jag skulle klara av att gå dit. Men, jag tog mod till mig och döm om min förvåning - lycka - jag mötte kärleken igen. Det var solklart läge. Jag kände lika starkt för honom när vi sågs på fiket som jag hade gjort på avstånd hela hösten. Efter fikat följde han med mig hem och hjälpte mig att sätta upp mitt badrumsskåp. Jag tror att vi kramade varandra hej då, men det var allt. Sen skulle han gå och träffa sina kompisar. Sent på kvällen kom Kalle förbi den fest jag var på och tillslut kände jag att, nej, det är nu eller aldrig. Så jag tog mod till mig och överföll honom med kyssar i köket. Sen gick vi hem till mig. Första kvällen, eller snarare första kvällen plus ett år och två månader.

För snart sex år sedan gifte vi oss på en klippa på Särö - vårt Kärö. Idag har vi två barn och är fortfarande kära. Runt omkring oss sker den ena separationen och skilsmässan efter den andra. Jag förstår att många har svårt att hålla kärleken vid liv. Det är inte lätt att bli medelålders och att leva i familj, men barn och lån och krav på hur man ska vara och vad man ska uppnå.

Jag har funderat mycket på vad det är som gör att jag känner mig lycklig med Kalle och säker på att vi kommer att fortsätta vilja leva tillsammans. Jag tror att det är en bra kombination av lust och skämt. Igår tyckte Kalle att jag hade på mig ett par snygga byxor. Inte lika tighta som de där röda Filippa K som jag hade på mig för elva år sedan, men ändock, efter dagens rumpmått mätt, relativt tighta. Och tydligen gjorde de underverk med min bak för Kalle sa till mig: Anna, vilka snygga byxor du har på dig, du får värsta Rasmus Nalle-rumpan i dem. Det låter inte precis som en komplimang. Men, eftersom det kommer från Kalle så vet jag att det är det. Och sen har vi skrattat gott åt den där Rasmus Nalle-rumpan hela helgen. Och kramats och fått lite nytändning. Så, min recept på en varaktigt lycklig relation är att kunna ge och ta Rasmus Nalle-rumpe komplimanger på rätt sätt. Med skämt på ytan, men med ett blodigt allvar av lust på djupet.