Stickars stackars lilla rika, vackra, kända flickebarn. Jag erkänner att hennes öde har upptagit en stor del av min tanketid de senaste dagarna. Varför är det så intressant? Hon rakar håret - so what! Hon åker in och ut på behandlingshem - det är väl ingen nyhet i drömfabriken! Hon har små barn och fastnar ständigt på bild när hon är ute och festar - nu börjar det brännas...
Hon är kvinna. Hon är mor. Hon är hellre ute och festar än hemma med sina barn. Det är inte riktigt ok i vårt samhälle... Jag kommer ihåg hur jag kände det när min yngsta var fem månader - att gå ut på krogen var verkligen det sista jag hade i tankarna. Så även jag dömer henne utifrån de snäva definitionsramar jag har tillgång till som ger mig bilden av vad som förväntas av en nyförlöst, perfekt, kärleksfull moder.
Men, Britney vet att hon har hela världens blickar på sig och hon gör det ändå - fast hon vet att hon när som helst riskerar att förlora vårdnaden om sina barn. Varför gör hon det? Hon måste ha en enorm uppbackning hemma, av (ex) man, familj och personal som tar hand om barnen så bra och kärleksfullt att hon känner att det är ok att lämna dem - även om det bara gäller kvällstid när de ändå sover. Vad vet jag - I only see what is published - och det är en sneddriven bild. Mediadrev är bara förnamnet. Nu pratar vi snarare häxjakt. Jag såg ett videoklipp på Youtube där man verkligen ser hur fotograferna är sååå nära inpå henne, de kryper i princip in under hennes skinn - inte undra på att det brister för henne.
Nä, jag är inte här för att försvara hennes beteende. Men, ändå. Hon är kvinna och hon har lämnat sina barn lite "för tidigt" i förhållande till normen. I USA idag skaffar sig de flesta kändisar barn sent i livet, 30 år är ungt för en kändis-förstföderska. När barnet väl är fött är det ALLT. Att vara en GOD mor är en dygd och en trend. Att göra ALLT för sina barn är lika trendigt här i Sverige. Även vi vanliga mammor fastnar i den duktiga mammarollen.
Jag tänker på allt det här samtidigt som jag förfasas över hennes liv och leverna och läser skvallersajterna för att se om det har hänt någonting nytt i Britney-såpan. Det är så att jag spyr på mig själv. Jag är själv del i hela den kommersialiseringen som råder kring kändisarna, längtan efter deras uppgång och fall. Faller en så står det dig tusen åter. De är mat för vargarna. Färdiga att släppas ut levande, ensamma, nakna och oskyddade. På dem bara! En framgångssaga som slutar i tragedi säljer lösnummer, annonsplatser och allt som går att göra för att snabba på processen är bra. Och vi vill läsa om det. För det känns tryggt att se att det kan gå illa även om man har nått enorma framgångar och har blivit väldigt rik. Om inte kändisarna är lyckligare än så kanske det är helt ok att gå till det lilla kontorsjobbet i ett litet land som ingen annan känner till och gå hem till sin lilla tråkiga gråa man och sina ganska alldagliga ungar. Det känns ändå rätt ok att se lite alldaglig ut och att överhuvudtaget leva ett ganska trist liv. För, även om det är ett tråkigt liv - inte är det lika tragiskt som Britneys.
söndag, februari 25, 2007
Kuivakangas rules!
Jag är inbiten Stockholmare, även om jag inte "får" kalla mig det eftersom jag inte är född där (födseln ägde rum på Ängelholms Lasarett - men det är en annan historia). Jag har bott i Stockholm i princip hela mitt liv och jag har min familj och mina vänner där. Trots detta är det inte i Stockholm som jag känner mig hundra "hemma". Det finns en plats i Sverige som betyder mer för mig när det kommer till känslan av rötter, ursprung och tillhörighet och det min mammas födelseby Kuivakangas, belägen strax norr om Övertorneå.
Huset som min mamma och hennes två syskon växte upp är byggt först på 50-talet. Det gamla huset brann ner, det var visst ett par soldater som bodde på vinden under en kort period och de eldade i spisen för att hålla sig varma en kall höstkväll, vilket fick förödande konsekvenser - huset brann ner till grunden. Min morfar har byggt det nya huset själv och det utrustades med, för den tiden, onödiga nymodigheter (enligt grannarna) som till exempel vattenklosett. Min morfar var alltid före sin tid...
I Kuivakangas har jag och min syster spenderat såväl vintrar som somrar. På vintrarna har min morfar byggt snögrottor åt oss - så stora att vi kunnat gå uppresta i dem. Somrarna har bestått av dagar som aldrig vill ta slut, den obligatoriska rensningen i jordgubbslandet under morfars överseende och långsamma cykelturer in till centrum - Övertorneå.
I Kuivakangas känner jag mig hemma. När jag svänger in med bilen (helst i min mans mörkblå Volvo Amazon från 1967) på den sista vägen, som kantas av en vacker björkallén på vänster sida mot gammelfarbror L's hus, infinner sig lugnet. Det är så stilla och rogivande. Huset ligger på en kulle och rakt nedanför flyter Torne älv i sakta gemak. Utsikten är hänförande, med de finska granbevuxna bergen på andra sidan älven. Luften är ren och klar och här kan man fortfarande se riktiga höhässjor på ängarna.
Semsterdagarna i Kuivakangas löper på en efter en enligt samma mönster: efter frukost är det arbete, valfri sysselsättning, klockan halv elva serveras förmiddagskaffet, med den obligatoriska kaffeosten till. Vid ett-snåret är det lunch bestående av Dopp-i-kopp, rökt kött och Rieska. Därefter fortsätter dagen med mer arbete, kanske är det dags för en utflykt. Vid fem-tiden är det dags för middag och vid tio-tiden, då solen brukar gå ner i Stockholmstrakten, är det dags att krypa till kojs. Dagarna är fyllda av ett lugnt och träget sysselsättande, och däremellan samlas man vid måltiderna.
Jag har förmånen att kunna åka till Kuivakangas än idag, trots att min mormor och morfar är döda. Detta tack vare att min morbror har tagit över gården. Nu var det ett par år sedan jag sist var där, men i sommar bär det av igen. Då packar vi bilen och far norrut min man och jag för att visa våra två söner det vackraste av landskap.
Jag kan inte se att Kuivakangas ska avbefolkas. Jag hoppas verkligen på Kamprads IKEA i Haparanda så att Kuivakangas och alla andra ensliga och stilla byar i östra Norrbotten får fortsätta vara levande.
Huset som min mamma och hennes två syskon växte upp är byggt först på 50-talet. Det gamla huset brann ner, det var visst ett par soldater som bodde på vinden under en kort period och de eldade i spisen för att hålla sig varma en kall höstkväll, vilket fick förödande konsekvenser - huset brann ner till grunden. Min morfar har byggt det nya huset själv och det utrustades med, för den tiden, onödiga nymodigheter (enligt grannarna) som till exempel vattenklosett. Min morfar var alltid före sin tid...
I Kuivakangas har jag och min syster spenderat såväl vintrar som somrar. På vintrarna har min morfar byggt snögrottor åt oss - så stora att vi kunnat gå uppresta i dem. Somrarna har bestått av dagar som aldrig vill ta slut, den obligatoriska rensningen i jordgubbslandet under morfars överseende och långsamma cykelturer in till centrum - Övertorneå.
I Kuivakangas känner jag mig hemma. När jag svänger in med bilen (helst i min mans mörkblå Volvo Amazon från 1967) på den sista vägen, som kantas av en vacker björkallén på vänster sida mot gammelfarbror L's hus, infinner sig lugnet. Det är så stilla och rogivande. Huset ligger på en kulle och rakt nedanför flyter Torne älv i sakta gemak. Utsikten är hänförande, med de finska granbevuxna bergen på andra sidan älven. Luften är ren och klar och här kan man fortfarande se riktiga höhässjor på ängarna.
Semsterdagarna i Kuivakangas löper på en efter en enligt samma mönster: efter frukost är det arbete, valfri sysselsättning, klockan halv elva serveras förmiddagskaffet, med den obligatoriska kaffeosten till. Vid ett-snåret är det lunch bestående av Dopp-i-kopp, rökt kött och Rieska. Därefter fortsätter dagen med mer arbete, kanske är det dags för en utflykt. Vid fem-tiden är det dags för middag och vid tio-tiden, då solen brukar gå ner i Stockholmstrakten, är det dags att krypa till kojs. Dagarna är fyllda av ett lugnt och träget sysselsättande, och däremellan samlas man vid måltiderna.
Jag har förmånen att kunna åka till Kuivakangas än idag, trots att min mormor och morfar är döda. Detta tack vare att min morbror har tagit över gården. Nu var det ett par år sedan jag sist var där, men i sommar bär det av igen. Då packar vi bilen och far norrut min man och jag för att visa våra två söner det vackraste av landskap.
Jag kan inte se att Kuivakangas ska avbefolkas. Jag hoppas verkligen på Kamprads IKEA i Haparanda så att Kuivakangas och alla andra ensliga och stilla byar i östra Norrbotten får fortsätta vara levande.
Nu har jag varit lite snäll
Häromdagen när jag skulle ta bussen från barnens skola till jobbet hände det. Jag var snäll. Men, jag tog en rejäl omväg via att först vara dum och elak innan jag tillslut tog på mig den "glada gubben".
Precis när jag skulle kliva på bussen, jag var sist i kön och hade sprungit som attan för att hinna med, stängde chauffören dörrarna mitt framför näsan på mig. Jag blev väldigt förvånad men återfick fattningen relativt snabbt och bände helt sonika upp dörrarna. Chauffören blängde surt på mig och jag frågade honom: Tyckte du inte att jag skulle få åka med eller? Han svarade inte utan fortsatte att surblänga på mig. Sen, efter en lång irriterad suck vände han sig om och körde iväg.
Jag tänkte att nu ska han få sitt straff. Jag önskade honom brutna ben och armar så att han inte kan köra buss längre. Men, då kom jag på att det blir en massa skattepengar som ska gå till hans sjukvård och sen sjukspension - alltså ingen bra idé. Ok, han ska ätas upp inifrån av sin egen elakhet. Men, det skulle antagligen också bara att resultera i onödiga skattepengar, och vem vet han kanske hade fru och barn som inte alls vill att han ska bli en riktig elaking och jag ville ju inte straffa dem - de hade ju inte gjort mig någonting.
Så där höll jag på, flera stationer. Till slut kom jag fram till det enda rätta: jag önskade att han blev en riktigt god människa. Jag blev lycklig av att sända honom den goda tanken. Om det dessutom skulle slå in så skulle inte bara han utan även jag vinna på det eftersom han nästa gång vi möttes i morgontrafiken skulle hålla bussdörrarna öppna för mig, med ett brett leende på sina läppar.
Precis när jag skulle kliva på bussen, jag var sist i kön och hade sprungit som attan för att hinna med, stängde chauffören dörrarna mitt framför näsan på mig. Jag blev väldigt förvånad men återfick fattningen relativt snabbt och bände helt sonika upp dörrarna. Chauffören blängde surt på mig och jag frågade honom: Tyckte du inte att jag skulle få åka med eller? Han svarade inte utan fortsatte att surblänga på mig. Sen, efter en lång irriterad suck vände han sig om och körde iväg.
Jag tänkte att nu ska han få sitt straff. Jag önskade honom brutna ben och armar så att han inte kan köra buss längre. Men, då kom jag på att det blir en massa skattepengar som ska gå till hans sjukvård och sen sjukspension - alltså ingen bra idé. Ok, han ska ätas upp inifrån av sin egen elakhet. Men, det skulle antagligen också bara att resultera i onödiga skattepengar, och vem vet han kanske hade fru och barn som inte alls vill att han ska bli en riktig elaking och jag ville ju inte straffa dem - de hade ju inte gjort mig någonting.
Så där höll jag på, flera stationer. Till slut kom jag fram till det enda rätta: jag önskade att han blev en riktigt god människa. Jag blev lycklig av att sända honom den goda tanken. Om det dessutom skulle slå in så skulle inte bara han utan även jag vinna på det eftersom han nästa gång vi möttes i morgontrafiken skulle hålla bussdörrarna öppna för mig, med ett brett leende på sina läppar.
Ett (o)möjligt projekt
Det är så att vi just nu håller på att leta efter ett större boende. I Stockholm. Tjena! Jag tror, naivt nog, att jag ska komma någorlunda billigt undan. Jag kan inte riktigt förlika mig med att jag ska behöva ruinera mig totalt och belåna mig så pass att jag kanske aldrig mer någonsin kan äta utelunch igen. Suck!
Men flytta ifrån Stockholm då! Säger de som vet bättre. Ärligt talat, det känns inte som ett alternativ eftersom vi har såväl släkt som vänner här i stan. Och de är oersättliga. Jag är dessutom uppvuxen här. K, min man, kommer från Örebro och jag har en Örebrobevakning inlagd i Hemnet, bara för att, man vet ju aldrig. Men, det känns ändå inte som ett riktigt alternativ. Skulle vi flytta dit vore det för att vi vill komma bort härifrån, inte för att vi verkligen vill flytta till Örebro. Det känns inte riktigt som om det är den bästa förutsättningen för en bra start i en ny stad.
Jag har varit på en himla massa föredrag den sista tiden som i princip alla har behandlat samma ämnen: Hur blir du den du vill vara? Hur uppnår du det du vill i ditt liv? Hur går du från tanke till handling? Det är egentligen så enkelt att man når sina mål genom att man först definiera dem, tänker positivt och sen arbeta aktivt för att nå dem. Säger jag tillräckligt många gånger till mig själv att jag älskar att hålla föredrag till exempel, så kommer jag till slut att göra det. Men, jag måste också våga pröva emellanåt. Ju fler gånger jag håller föredrag, desto bättre kommer det att gå och desto roligare kommer jag tycka att det är att hålla föredrag.
Så jag försöker tänka in mig och min lilla fina familj i ett vackert litet (det behöver verkligen inte vara stort) trähus med en liten, gammaldags fruktträdgård runt om. Det är lite kallt och dragit i huset på vintern (jag har inte orimliga krav) och det är inte tipp-topp renoverat (det kommer det heller aldrig att bli - we like it original).
Men, sen kommer vi till det enda kravet jag har, som gör att hela projektet med ens definieras som omöjligt: det får inte ligga för långt bort från stan. Det är på den här punkten som allt havererar. Om vi ska få ens det där lilla fuktiga, orenoverade, egentligen ganska skruttiga torpet måste vi flytta till utkanten av Norrtälje, eller Gnesta, eller ännu längre bort. Det rör sig i alla fall om en radie av 5-10 mil från city. Nu går och cyklar vi till och från allt vi vill göra i stan. Går det ens SL-bussar så långt bort som till Norrtälje? Jag känner direkt att svårigheterna - eller kanske uttryckt annorlunda: verkligheten - tar ut sin krassa rätt och plattar till mig å det bestämdaste.
Men, nu är det slut på de där negativa tankebanorna. Från och med nu så ser jag det som ett projekt som jag kommer att lyckas med. Jag kommer att lyckas! Jag kommer att lyckas - hålla drömmen vid liv i alla fall. Och det är ju alltid något.
Men flytta ifrån Stockholm då! Säger de som vet bättre. Ärligt talat, det känns inte som ett alternativ eftersom vi har såväl släkt som vänner här i stan. Och de är oersättliga. Jag är dessutom uppvuxen här. K, min man, kommer från Örebro och jag har en Örebrobevakning inlagd i Hemnet, bara för att, man vet ju aldrig. Men, det känns ändå inte som ett riktigt alternativ. Skulle vi flytta dit vore det för att vi vill komma bort härifrån, inte för att vi verkligen vill flytta till Örebro. Det känns inte riktigt som om det är den bästa förutsättningen för en bra start i en ny stad.
Jag har varit på en himla massa föredrag den sista tiden som i princip alla har behandlat samma ämnen: Hur blir du den du vill vara? Hur uppnår du det du vill i ditt liv? Hur går du från tanke till handling? Det är egentligen så enkelt att man når sina mål genom att man först definiera dem, tänker positivt och sen arbeta aktivt för att nå dem. Säger jag tillräckligt många gånger till mig själv att jag älskar att hålla föredrag till exempel, så kommer jag till slut att göra det. Men, jag måste också våga pröva emellanåt. Ju fler gånger jag håller föredrag, desto bättre kommer det att gå och desto roligare kommer jag tycka att det är att hålla föredrag.
Så jag försöker tänka in mig och min lilla fina familj i ett vackert litet (det behöver verkligen inte vara stort) trähus med en liten, gammaldags fruktträdgård runt om. Det är lite kallt och dragit i huset på vintern (jag har inte orimliga krav) och det är inte tipp-topp renoverat (det kommer det heller aldrig att bli - we like it original).
Men, sen kommer vi till det enda kravet jag har, som gör att hela projektet med ens definieras som omöjligt: det får inte ligga för långt bort från stan. Det är på den här punkten som allt havererar. Om vi ska få ens det där lilla fuktiga, orenoverade, egentligen ganska skruttiga torpet måste vi flytta till utkanten av Norrtälje, eller Gnesta, eller ännu längre bort. Det rör sig i alla fall om en radie av 5-10 mil från city. Nu går och cyklar vi till och från allt vi vill göra i stan. Går det ens SL-bussar så långt bort som till Norrtälje? Jag känner direkt att svårigheterna - eller kanske uttryckt annorlunda: verkligheten - tar ut sin krassa rätt och plattar till mig å det bestämdaste.
Men, nu är det slut på de där negativa tankebanorna. Från och med nu så ser jag det som ett projekt som jag kommer att lyckas med. Jag kommer att lyckas! Jag kommer att lyckas - hålla drömmen vid liv i alla fall. Och det är ju alltid något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
