Kuivakangas rules!

Jag är inbiten Stockholmare, även om jag inte "får" kalla mig det eftersom jag inte är född där (födseln ägde rum på Ängelholms Lasarett - men det är en annan historia). Jag har bott i Stockholm i princip hela mitt liv och jag har min familj och mina vänner där. Trots detta är det inte i Stockholm som jag känner mig hundra "hemma". Det finns en plats i Sverige som betyder mer för mig när det kommer till känslan av rötter, ursprung och tillhörighet och det min mammas födelseby Kuivakangas, belägen strax norr om Övertorneå.

Huset som min mamma och hennes två syskon växte upp är byggt först på 50-talet. Det gamla huset brann ner, det var visst ett par soldater som bodde på vinden under en kort period och de eldade i spisen för att hålla sig varma en kall höstkväll, vilket fick förödande konsekvenser - huset brann ner till grunden. Min morfar har byggt det nya huset själv och det utrustades med, för den tiden, onödiga nymodigheter (enligt grannarna) som till exempel vattenklosett. Min morfar var alltid före sin tid...

I Kuivakangas har jag och min syster spenderat såväl vintrar som somrar. På vintrarna har min morfar byggt snögrottor åt oss - så stora att vi kunnat gå uppresta i dem. Somrarna har bestått av dagar som aldrig vill ta slut, den obligatoriska rensningen i jordgubbslandet under morfars överseende och långsamma cykelturer in till centrum - Övertorneå.

I Kuivakangas känner jag mig hemma. När jag svänger in med bilen (helst i min mans mörkblå Volvo Amazon från 1967) på den sista vägen, som kantas av en vacker björkallén på vänster sida mot gammelfarbror L's hus, infinner sig lugnet. Det är så stilla och rogivande. Huset ligger på en kulle och rakt nedanför flyter Torne älv i sakta gemak. Utsikten är hänförande, med de finska granbevuxna bergen på andra sidan älven. Luften är ren och klar och här kan man fortfarande se riktiga höhässjor på ängarna.

Semsterdagarna i Kuivakangas löper på en efter en enligt samma mönster: efter frukost är det arbete, valfri sysselsättning, klockan halv elva serveras förmiddagskaffet, med den obligatoriska kaffeosten till. Vid ett-snåret är det lunch bestående av Dopp-i-kopp, rökt kött och Rieska. Därefter fortsätter dagen med mer arbete, kanske är det dags för en utflykt. Vid fem-tiden är det dags för middag och vid tio-tiden, då solen brukar gå ner i Stockholmstrakten, är det dags att krypa till kojs. Dagarna är fyllda av ett lugnt och träget sysselsättande, och däremellan samlas man vid måltiderna.

Jag har förmånen att kunna åka till Kuivakangas än idag, trots att min mormor och morfar är döda. Detta tack vare att min morbror har tagit över gården. Nu var det ett par år sedan jag sist var där, men i sommar bär det av igen. Då packar vi bilen och far norrut min man och jag för att visa våra två söner det vackraste av landskap.

Jag kan inte se att Kuivakangas ska avbefolkas. Jag hoppas verkligen på Kamprads IKEA i Haparanda så att Kuivakangas och alla andra ensliga och stilla byar i östra Norrbotten får fortsätta vara levande.