Ett (o)möjligt projekt

Det är så att vi just nu håller på att leta efter ett större boende. I Stockholm. Tjena! Jag tror, naivt nog, att jag ska komma någorlunda billigt undan. Jag kan inte riktigt förlika mig med att jag ska behöva ruinera mig totalt och belåna mig så pass att jag kanske aldrig mer någonsin kan äta utelunch igen. Suck!

Men flytta ifrån Stockholm då! Säger de som vet bättre. Ärligt talat, det känns inte som ett alternativ eftersom vi har såväl släkt som vänner här i stan. Och de är oersättliga. Jag är dessutom uppvuxen här. K, min man, kommer från Örebro och jag har en Örebrobevakning inlagd i Hemnet, bara för att, man vet ju aldrig. Men, det känns ändå inte som ett riktigt alternativ. Skulle vi flytta dit vore det för att vi vill komma bort härifrån, inte för att vi verkligen vill flytta till Örebro. Det känns inte riktigt som om det är den bästa förutsättningen för en bra start i en ny stad.

Jag har varit på en himla massa föredrag den sista tiden som i princip alla har behandlat samma ämnen: Hur blir du den du vill vara? Hur uppnår du det du vill i ditt liv? Hur går du från tanke till handling? Det är egentligen så enkelt att man når sina mål genom att man först definiera dem, tänker positivt och sen arbeta aktivt för att nå dem. Säger jag tillräckligt många gånger till mig själv att jag älskar att hålla föredrag till exempel, så kommer jag till slut att göra det. Men, jag måste också våga pröva emellanåt. Ju fler gånger jag håller föredrag, desto bättre kommer det att gå och desto roligare kommer jag tycka att det är att hålla föredrag.

Så jag försöker tänka in mig och min lilla fina familj i ett vackert litet (det behöver verkligen inte vara stort) trähus med en liten, gammaldags fruktträdgård runt om. Det är lite kallt och dragit i huset på vintern (jag har inte orimliga krav) och det är inte tipp-topp renoverat (det kommer det heller aldrig att bli - we like it original).

Men, sen kommer vi till det enda kravet jag har, som gör att hela projektet med ens definieras som omöjligt: det får inte ligga för långt bort från stan. Det är på den här punkten som allt havererar. Om vi ska få ens det där lilla fuktiga, orenoverade, egentligen ganska skruttiga torpet måste vi flytta till utkanten av Norrtälje, eller Gnesta, eller ännu längre bort. Det rör sig i alla fall om en radie av 5-10 mil från city. Nu går och cyklar vi till och från allt vi vill göra i stan. Går det ens SL-bussar så långt bort som till Norrtälje? Jag känner direkt att svårigheterna - eller kanske uttryckt annorlunda: verkligheten - tar ut sin krassa rätt och plattar till mig å det bestämdaste.

Men, nu är det slut på de där negativa tankebanorna. Från och med nu så ser jag det som ett projekt som jag kommer att lyckas med. Jag kommer att lyckas! Jag kommer att lyckas - hålla drömmen vid liv i alla fall. Och det är ju alltid något.