Stickars stackars lilla rika, vackra, kända flickebarn. Jag erkänner att hennes öde har upptagit en stor del av min tanketid de senaste dagarna. Varför är det så intressant? Hon rakar håret - so what! Hon åker in och ut på behandlingshem - det är väl ingen nyhet i drömfabriken! Hon har små barn och fastnar ständigt på bild när hon är ute och festar - nu börjar det brännas...
Hon är kvinna. Hon är mor. Hon är hellre ute och festar än hemma med sina barn. Det är inte riktigt ok i vårt samhälle... Jag kommer ihåg hur jag kände det när min yngsta var fem månader - att gå ut på krogen var verkligen det sista jag hade i tankarna. Så även jag dömer henne utifrån de snäva definitionsramar jag har tillgång till som ger mig bilden av vad som förväntas av en nyförlöst, perfekt, kärleksfull moder.
Men, Britney vet att hon har hela världens blickar på sig och hon gör det ändå - fast hon vet att hon när som helst riskerar att förlora vårdnaden om sina barn. Varför gör hon det? Hon måste ha en enorm uppbackning hemma, av (ex) man, familj och personal som tar hand om barnen så bra och kärleksfullt att hon känner att det är ok att lämna dem - även om det bara gäller kvällstid när de ändå sover. Vad vet jag - I only see what is published - och det är en sneddriven bild. Mediadrev är bara förnamnet. Nu pratar vi snarare häxjakt. Jag såg ett videoklipp på Youtube där man verkligen ser hur fotograferna är sååå nära inpå henne, de kryper i princip in under hennes skinn - inte undra på att det brister för henne.
Nä, jag är inte här för att försvara hennes beteende. Men, ändå. Hon är kvinna och hon har lämnat sina barn lite "för tidigt" i förhållande till normen. I USA idag skaffar sig de flesta kändisar barn sent i livet, 30 år är ungt för en kändis-förstföderska. När barnet väl är fött är det ALLT. Att vara en GOD mor är en dygd och en trend. Att göra ALLT för sina barn är lika trendigt här i Sverige. Även vi vanliga mammor fastnar i den duktiga mammarollen.
Jag tänker på allt det här samtidigt som jag förfasas över hennes liv och leverna och läser skvallersajterna för att se om det har hänt någonting nytt i Britney-såpan. Det är så att jag spyr på mig själv. Jag är själv del i hela den kommersialiseringen som råder kring kändisarna, längtan efter deras uppgång och fall. Faller en så står det dig tusen åter. De är mat för vargarna. Färdiga att släppas ut levande, ensamma, nakna och oskyddade. På dem bara! En framgångssaga som slutar i tragedi säljer lösnummer, annonsplatser och allt som går att göra för att snabba på processen är bra. Och vi vill läsa om det. För det känns tryggt att se att det kan gå illa även om man har nått enorma framgångar och har blivit väldigt rik. Om inte kändisarna är lyckligare än så kanske det är helt ok att gå till det lilla kontorsjobbet i ett litet land som ingen annan känner till och gå hem till sin lilla tråkiga gråa man och sina ganska alldagliga ungar. Det känns ändå rätt ok att se lite alldaglig ut och att överhuvudtaget leva ett ganska trist liv. För, även om det är ett tråkigt liv - inte är det lika tragiskt som Britneys.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar