Nimis i kvällssol

Ett av de finaste sommarminnena jag har från förra sommaren är vår kvällsutflykt till Nimis och Arks på Kullahalvöns norrsida. Det var en lång vandring dit, med hällregn på vägen, men väl där var vi ensamma, alla andra hade gett upp på grund av det dåliga vädret, och vi hade hela härligheten för oss själva. Skälderviken badade i kvällssolens sken och det stora lugnet infann sig. Lätt att vi ska tillbaka dit även denna sommar.

Läs mer om konstverket Nimis och Arx

Men åk till Bydalen då

Förra veckan var vi i de jämtländska fjällen i Bydalen. Det är så vackert där - och alldeles oexploaterat. Lugnt och toppen om man har barn, men samtidigt mycket bra, tuff och varierande skidåkning om man så önskar.

Jag stannade till i backen en dag och jag såg inte en människa, varken framför eller efter mig. Det är ju faktiskt underbart att få ha orörda fjäll för sig själv, men det behövs lite mer "cash flow" till de som driver anläggningen för att det ska kunna gå runt - så att de inte stänger. Så, jag uppmanar er att åka till Bydalen nästa gång ni funderar på till vilka svenska fjäll ni ska resa.



Bydalsfjällen

Våren är här

Befinner mig just nu i fjällstugan i Bydalen. Ute är det en temperatur kring noll, solen skiner och snön yr runt knuten. Jag sitter kvar i en förlängd frukost och just nu divideras om vi ska ge oss upp på fjället, eller kanske ta en tur på sjön istället. Det är min mammas födelsedag idag, 31 mars, och våren känns faktiskt ganska avlägsen. Det enda som avslöjar att våren är i antågande är ljuset.

Förra veckan var jag på trädgårdsmässan - Nordiska Trädgårdar. Det fanns, bland allt plotter, faktiskt en del fint att inspireras av inför en ny säsong med odling av grönsaker och blommor. Jag hade inte så mycket tid på mig på mässan, men hittade två montrar som jag verkligen gillade: Peter Ödegaard och Skavankers.

Två bilder från Peter Ödegaards vackra, ljusa och luftiga monter.

I Skavankers monter fanns genuina nytillverkade trädgårdsmöbler inpirerade av gammal förlaga, presenterade tillsammans med Mikalea Willers fantastiska fajans.

Kuivakangas tur och retur

Vi kom iväg till Kuivakangas i somras och det blev exakt så härligt som jag hade hoppats på. Trots att det mest var regnigt och mulet fick vi ändå uppleva lite midnattssol. Vi grillade sik, åt kaffeost, klenäter och rieska - norrländska delikatesser som smakar bäst på plats i min mormor och morfars kök på gården i Kuivakangas. Vi shoppade finskt hantverk i Pello och Ylitornio och vi fick äntligen träffa min morbror Tages nya livskamrat Sonja, en underbar och generös kvinna. Hon pratar ingen svenska och knappt någon engelska och jag och Kalle kan absolut ingen finska, så det blev mycket kroppsspråk och skratt när vi sågs.

Vi besökte Kengis bruk där vi tittade på en opera om Lars Levi Læstadius. Operan framfördes på tre språk; mienkäli, samiska och svenska.
Vi gjorde vår sedvanliga utflykt till Rovaniemi i Finland där vi återigen besökte Arktikum. Ett museum om livet i norr. Åk dit om ni har tillfälle:

http://www.artktikum.fi/

Det är inte mer än tio mil till Rovaniemi från finska gränsen, men det känns som att resa rätt ut på den ryska tundran. Landskapen ändrar karaktär, husen ser helt plötsligt ryska ut och även människorna ser annorlunda ut. Det är väldigt exotiskt.

Men, som sagt målet är ju inte allt utan även resan. På vägen upp (det är ändå 110 mil mellan Stockholm och Övertorneå) övernattade vi på Högbondens fyr vid Höga Kusten. Det var en avstickare som var ett riktigt äventyr. Vi hann knappt med sista båten till ön, och eftersom vi var så sena till Bönhamn, där båten avgick från, hann vi inte packa om till en smart nattväska utan hade med oss ungefär hur mycket packning som helst. När båten väl var framme vid ön(det kändes ungefär som att befinna sig mitt i ett Tintin-äventyr) var det en rejäl promenad upp till fyren - det var stigande stigar, det var branta trappor och det var högt, och det var långt, och det var tungt. Puh! Men, väl där var det värt varenda svettdroppe.

Vårt rum var stort som en skolsal och vi hade en fantastisk utsikt där det enda vi såg var hav och himmel för hela slanten, i skiftande blå, grå, lila och rosa nyanser. Helt fantastiskt. Kajsa och Owe som driver Vandrarhemmet och Pensionatet på Högbondens fyr gör ett mastodontjobb. Allt som de bjuder på där, det är middagar, frukostar, de driver till och med ett sommarcafé, måste de släpa upp för alla stigar och trappor - varje dag. Och sen ska sopor och annat ner igen. Vilken entusiasm. Vilken passion. Vilket ställe.

Ni som har vägarna förbi bara måste åka dit. Man behöver inte övernatta utan kan åka över dagen. http://www.hogbonden.se/

Hela tanken med att vi skulle ta bilen upp till Övertorneå i somras var att vi skulle ta ett hyrsläp på vägen ner för att kunna ta hand om gamla möbler som står i aitan (förrådet). Men, vi kom aldrig så långt med att gå igenom atitan på jakt efter skatter, så vi beslöt oss där och då för att det helt enkelt får bli en resa till Knivas nästa sommar igen. Hurra!

Ramus Nalle-rumpa

Jag och min man Kalle har varit gifta i snart sex år. Vi har varit ihop i tio år och kära i elva år.

Första gången jag såg Kalle satt jag på Göteborgskrogen Klaras. Jag var ny i stan och skulle läsa en utbytestermin på Universitetet. Jag satt med några tjejer och killar jag knappt kände, mina vänners vänner, som hade lovat att förbarma sig över mig och ta hand om mig under min vistelse i stan. Det var en trevlig kväll och jag var oerhört förväntasfull inför min Göteborgsvistelse, det låg i luften att jag skulle trivas där.

Rätt var det är går det förbi världens snyggaste kille på gatan. Wow! Vilken man, hann jag tänka och sen ropade någon vid mitt bord: Men, det är ju Kalle. De knackade på rutan och ropade in honom. Det visade sig att Kalle inte bara såg bra ut utan att han även var trevlig, vänlig och rolig. Det var där och då som jag blev kär i Kalle. Han kommer inte ihåg mig från den kvällen. Men, en vecka senare träffades vi på restaurangen Lilla Prag. Jag hoppades på att Kalle skulle komma dit så jag hade tagit på mig det allra finaste jag hade i klädväg: en svart-vit figurnära kofta och ett par röda tighta Filippa K-jeans (jag vet, men det här var faktiskt -96). Jag såg till att jag hamnade bredvid Kalle och ja, han la märke till mig och blev, om inte kär så i alla fall väldigt intresserad av den där snygga tjejen i röda tighta jeans.

Men, det blev aldrig mer än så. Vi inledde aldrig någon flört. Jag hade vid det här tillfället en kille i Stockholm. Kalle var singel, men för mycket gentleman för att lägga in en stöt. Vi var båda intresserade av varandra, fast bara på avstånd, inget hände. Eller, det hände visst saker, men det var så oskyldiga händelser och egentligen ingenting att prata om, men det var ändå så otroligt starka upplevelser. Jag kommer särskilt ihåg två tillfällen när vi hade fysisk kontakt:

Första gången var när vi promenerade hem från en fest, hand i hand genom natten. Det var allt. Men, vilken romantisk promenad. Jag kommer ihåg vartenda steg. Andra tillfället är senare på vårkanten när Kalle tog med mig till Särö på utflykt. Han hade fixat lunch, gott kaffe och mörk choklad. Vi hoppade ut på stenarna och satt i vårsolen och pratade om livet en hel dag. Det var helt fantastiskt. Vid ett tillfälle fick jag hålla hans hand för jag hade svårt att ta mig upp för ett stenparti. Än idag kommer jag ihåg hur varm, mjuk, stor och trygg hans hand kändes.

Kalle åkte hem till Örebro under påsken för att skriva sin uppsats och träffade då en ny tjej. Samma dag som min kille dumpade mig!!! Vilket vansinne. Sen såg jag aldrig Kalle mer i Göteborg. Min fantastiska Göteborgsvistelse slutade i misär. Jag var helt enkelt hopplöst olycklig. När vårtterminen var slut flyttade jag hem till Stockholm. Jag deppade ett halvår. Kalle blev aldrig riktigt lycklig med sin Örebro-tjej. Tillslut skrev jag ett brev till honom och berättade att det hade tagit slut med min kille. Inte långt därefter tog det slut mellan Kalle och hans tjej och han kom Stockholm. Vi bestämde att vi skulle ses på en fika i Lasse i Parken. Jag var så nervös innan och jag inte ens var säker på att jag skulle klara av att gå dit. Men, jag tog mod till mig och döm om min förvåning - lycka - jag mötte kärleken igen. Det var solklart läge. Jag kände lika starkt för honom när vi sågs på fiket som jag hade gjort på avstånd hela hösten. Efter fikat följde han med mig hem och hjälpte mig att sätta upp mitt badrumsskåp. Jag tror att vi kramade varandra hej då, men det var allt. Sen skulle han gå och träffa sina kompisar. Sent på kvällen kom Kalle förbi den fest jag var på och tillslut kände jag att, nej, det är nu eller aldrig. Så jag tog mod till mig och överföll honom med kyssar i köket. Sen gick vi hem till mig. Första kvällen, eller snarare första kvällen plus ett år och två månader.

För snart sex år sedan gifte vi oss på en klippa på Särö - vårt Kärö. Idag har vi två barn och är fortfarande kära. Runt omkring oss sker den ena separationen och skilsmässan efter den andra. Jag förstår att många har svårt att hålla kärleken vid liv. Det är inte lätt att bli medelålders och att leva i familj, men barn och lån och krav på hur man ska vara och vad man ska uppnå.

Jag har funderat mycket på vad det är som gör att jag känner mig lycklig med Kalle och säker på att vi kommer att fortsätta vilja leva tillsammans. Jag tror att det är en bra kombination av lust och skämt. Igår tyckte Kalle att jag hade på mig ett par snygga byxor. Inte lika tighta som de där röda Filippa K som jag hade på mig för elva år sedan, men ändock, efter dagens rumpmått mätt, relativt tighta. Och tydligen gjorde de underverk med min bak för Kalle sa till mig: Anna, vilka snygga byxor du har på dig, du får värsta Rasmus Nalle-rumpan i dem. Det låter inte precis som en komplimang. Men, eftersom det kommer från Kalle så vet jag att det är det. Och sen har vi skrattat gott åt den där Rasmus Nalle-rumpan hela helgen. Och kramats och fått lite nytändning. Så, min recept på en varaktigt lycklig relation är att kunna ge och ta Rasmus Nalle-rumpe komplimanger på rätt sätt. Med skämt på ytan, men med ett blodigt allvar av lust på djupet.

Kärlek i Knivas

Min kära morbror som levt ensam i så många år, 60 plus är han, har träffat på kärleken. Han har träffat en finska från Ylitorneå. Det är fantastiskt! Det ska bli så kul att få träffa henne i sommar när vi åker upp till Kuivakangas.

Vi längtar upp! Det är flera år sen vi var uppe sist och de två sista resorna har varit i samband med begravningar, först min mormors och sen min morfars.

Men, i sommar är det en ren och skär nöjesresa som vi ska på.

Knivas - here we come!

Påskbilder

Det var en lång påskvecka i Helsingborg. Med mycket regn ute och spring i benen blev det en hel del action för I & O.

En vacker vägg i centrala Helsingborg. Lite lagom sliten och orenoverad.

Påskäggsmålardax...

Volvo Amazon, världens härligaste bil...

Britney - she's on my mind - 2!

Stickars stackars lilla rika, vackra, kända flickebarn. Jag erkänner att hennes öde har upptagit en stor del av min tanketid de senaste dagarna. Varför är det så intressant? Hon rakar håret - so what! Hon åker in och ut på behandlingshem - det är väl ingen nyhet i drömfabriken! Hon har små barn och fastnar ständigt på bild när hon är ute och festar - nu börjar det brännas...

Hon är kvinna. Hon är mor. Hon är hellre ute och festar än hemma med sina barn. Det är inte riktigt ok i vårt samhälle... Jag kommer ihåg hur jag kände det när min yngsta var fem månader - att gå ut på krogen var verkligen det sista jag hade i tankarna. Så även jag dömer henne utifrån de snäva definitionsramar jag har tillgång till som ger mig bilden av vad som förväntas av en nyförlöst, perfekt, kärleksfull moder.

Men, Britney vet att hon har hela världens blickar på sig och hon gör det ändå - fast hon vet att hon när som helst riskerar att förlora vårdnaden om sina barn. Varför gör hon det? Hon måste ha en enorm uppbackning hemma, av (ex) man, familj och personal som tar hand om barnen så bra och kärleksfullt att hon känner att det är ok att lämna dem - även om det bara gäller kvällstid när de ändå sover. Vad vet jag - I only see what is published - och det är en sneddriven bild. Mediadrev är bara förnamnet. Nu pratar vi snarare häxjakt. Jag såg ett videoklipp på Youtube där man verkligen ser hur fotograferna är sååå nära inpå henne, de kryper i princip in under hennes skinn - inte undra på att det brister för henne.

Nä, jag är inte här för att försvara hennes beteende. Men, ändå. Hon är kvinna och hon har lämnat sina barn lite "för tidigt" i förhållande till normen. I USA idag skaffar sig de flesta kändisar barn sent i livet, 30 år är ungt för en kändis-förstföderska. När barnet väl är fött är det ALLT. Att vara en GOD mor är en dygd och en trend. Att göra ALLT för sina barn är lika trendigt här i Sverige. Även vi vanliga mammor fastnar i den duktiga mammarollen.

Jag tänker på allt det här samtidigt som jag förfasas över hennes liv och leverna och läser skvallersajterna för att se om det har hänt någonting nytt i Britney-såpan. Det är så att jag spyr på mig själv. Jag är själv del i hela den kommersialiseringen som råder kring kändisarna, längtan efter deras uppgång och fall. Faller en så står det dig tusen åter. De är mat för vargarna. Färdiga att släppas ut levande, ensamma, nakna och oskyddade. På dem bara! En framgångssaga som slutar i tragedi säljer lösnummer, annonsplatser och allt som går att göra för att snabba på processen är bra. Och vi vill läsa om det. För det känns tryggt att se att det kan gå illa även om man har nått enorma framgångar och har blivit väldigt rik. Om inte kändisarna är lyckligare än så kanske det är helt ok att gå till det lilla kontorsjobbet i ett litet land som ingen annan känner till och gå hem till sin lilla tråkiga gråa man och sina ganska alldagliga ungar. Det känns ändå rätt ok att se lite alldaglig ut och att överhuvudtaget leva ett ganska trist liv. För, även om det är ett tråkigt liv - inte är det lika tragiskt som Britneys.

Kuivakangas rules!

Jag är inbiten Stockholmare, även om jag inte "får" kalla mig det eftersom jag inte är född där (födseln ägde rum på Ängelholms Lasarett - men det är en annan historia). Jag har bott i Stockholm i princip hela mitt liv och jag har min familj och mina vänner där. Trots detta är det inte i Stockholm som jag känner mig hundra "hemma". Det finns en plats i Sverige som betyder mer för mig när det kommer till känslan av rötter, ursprung och tillhörighet och det min mammas födelseby Kuivakangas, belägen strax norr om Övertorneå.

Huset som min mamma och hennes två syskon växte upp är byggt först på 50-talet. Det gamla huset brann ner, det var visst ett par soldater som bodde på vinden under en kort period och de eldade i spisen för att hålla sig varma en kall höstkväll, vilket fick förödande konsekvenser - huset brann ner till grunden. Min morfar har byggt det nya huset själv och det utrustades med, för den tiden, onödiga nymodigheter (enligt grannarna) som till exempel vattenklosett. Min morfar var alltid före sin tid...

I Kuivakangas har jag och min syster spenderat såväl vintrar som somrar. På vintrarna har min morfar byggt snögrottor åt oss - så stora att vi kunnat gå uppresta i dem. Somrarna har bestått av dagar som aldrig vill ta slut, den obligatoriska rensningen i jordgubbslandet under morfars överseende och långsamma cykelturer in till centrum - Övertorneå.

I Kuivakangas känner jag mig hemma. När jag svänger in med bilen (helst i min mans mörkblå Volvo Amazon från 1967) på den sista vägen, som kantas av en vacker björkallén på vänster sida mot gammelfarbror L's hus, infinner sig lugnet. Det är så stilla och rogivande. Huset ligger på en kulle och rakt nedanför flyter Torne älv i sakta gemak. Utsikten är hänförande, med de finska granbevuxna bergen på andra sidan älven. Luften är ren och klar och här kan man fortfarande se riktiga höhässjor på ängarna.

Semsterdagarna i Kuivakangas löper på en efter en enligt samma mönster: efter frukost är det arbete, valfri sysselsättning, klockan halv elva serveras förmiddagskaffet, med den obligatoriska kaffeosten till. Vid ett-snåret är det lunch bestående av Dopp-i-kopp, rökt kött och Rieska. Därefter fortsätter dagen med mer arbete, kanske är det dags för en utflykt. Vid fem-tiden är det dags för middag och vid tio-tiden, då solen brukar gå ner i Stockholmstrakten, är det dags att krypa till kojs. Dagarna är fyllda av ett lugnt och träget sysselsättande, och däremellan samlas man vid måltiderna.

Jag har förmånen att kunna åka till Kuivakangas än idag, trots att min mormor och morfar är döda. Detta tack vare att min morbror har tagit över gården. Nu var det ett par år sedan jag sist var där, men i sommar bär det av igen. Då packar vi bilen och far norrut min man och jag för att visa våra två söner det vackraste av landskap.

Jag kan inte se att Kuivakangas ska avbefolkas. Jag hoppas verkligen på Kamprads IKEA i Haparanda så att Kuivakangas och alla andra ensliga och stilla byar i östra Norrbotten får fortsätta vara levande.

Nu har jag varit lite snäll

Häromdagen när jag skulle ta bussen från barnens skola till jobbet hände det. Jag var snäll. Men, jag tog en rejäl omväg via att först vara dum och elak innan jag tillslut tog på mig den "glada gubben".

Precis när jag skulle kliva på bussen, jag var sist i kön och hade sprungit som attan för att hinna med, stängde chauffören dörrarna mitt framför näsan på mig. Jag blev väldigt förvånad men återfick fattningen relativt snabbt och bände helt sonika upp dörrarna. Chauffören blängde surt på mig och jag frågade honom: Tyckte du inte att jag skulle få åka med eller? Han svarade inte utan fortsatte att surblänga på mig. Sen, efter en lång irriterad suck vände han sig om och körde iväg.

Jag tänkte att nu ska han få sitt straff. Jag önskade honom brutna ben och armar så att han inte kan köra buss längre. Men, då kom jag på att det blir en massa skattepengar som ska gå till hans sjukvård och sen sjukspension - alltså ingen bra idé. Ok, han ska ätas upp inifrån av sin egen elakhet. Men, det skulle antagligen också bara att resultera i onödiga skattepengar, och vem vet han kanske hade fru och barn som inte alls vill att han ska bli en riktig elaking och jag ville ju inte straffa dem - de hade ju inte gjort mig någonting.

Så där höll jag på, flera stationer. Till slut kom jag fram till det enda rätta: jag önskade att han blev en riktigt god människa. Jag blev lycklig av att sända honom den goda tanken. Om det dessutom skulle slå in så skulle inte bara han utan även jag vinna på det eftersom han nästa gång vi möttes i morgontrafiken skulle hålla bussdörrarna öppna för mig, med ett brett leende på sina läppar.

Ett (o)möjligt projekt

Det är så att vi just nu håller på att leta efter ett större boende. I Stockholm. Tjena! Jag tror, naivt nog, att jag ska komma någorlunda billigt undan. Jag kan inte riktigt förlika mig med att jag ska behöva ruinera mig totalt och belåna mig så pass att jag kanske aldrig mer någonsin kan äta utelunch igen. Suck!

Men flytta ifrån Stockholm då! Säger de som vet bättre. Ärligt talat, det känns inte som ett alternativ eftersom vi har såväl släkt som vänner här i stan. Och de är oersättliga. Jag är dessutom uppvuxen här. K, min man, kommer från Örebro och jag har en Örebrobevakning inlagd i Hemnet, bara för att, man vet ju aldrig. Men, det känns ändå inte som ett riktigt alternativ. Skulle vi flytta dit vore det för att vi vill komma bort härifrån, inte för att vi verkligen vill flytta till Örebro. Det känns inte riktigt som om det är den bästa förutsättningen för en bra start i en ny stad.

Jag har varit på en himla massa föredrag den sista tiden som i princip alla har behandlat samma ämnen: Hur blir du den du vill vara? Hur uppnår du det du vill i ditt liv? Hur går du från tanke till handling? Det är egentligen så enkelt att man når sina mål genom att man först definiera dem, tänker positivt och sen arbeta aktivt för att nå dem. Säger jag tillräckligt många gånger till mig själv att jag älskar att hålla föredrag till exempel, så kommer jag till slut att göra det. Men, jag måste också våga pröva emellanåt. Ju fler gånger jag håller föredrag, desto bättre kommer det att gå och desto roligare kommer jag tycka att det är att hålla föredrag.

Så jag försöker tänka in mig och min lilla fina familj i ett vackert litet (det behöver verkligen inte vara stort) trähus med en liten, gammaldags fruktträdgård runt om. Det är lite kallt och dragit i huset på vintern (jag har inte orimliga krav) och det är inte tipp-topp renoverat (det kommer det heller aldrig att bli - we like it original).

Men, sen kommer vi till det enda kravet jag har, som gör att hela projektet med ens definieras som omöjligt: det får inte ligga för långt bort från stan. Det är på den här punkten som allt havererar. Om vi ska få ens det där lilla fuktiga, orenoverade, egentligen ganska skruttiga torpet måste vi flytta till utkanten av Norrtälje, eller Gnesta, eller ännu längre bort. Det rör sig i alla fall om en radie av 5-10 mil från city. Nu går och cyklar vi till och från allt vi vill göra i stan. Går det ens SL-bussar så långt bort som till Norrtälje? Jag känner direkt att svårigheterna - eller kanske uttryckt annorlunda: verkligheten - tar ut sin krassa rätt och plattar till mig å det bestämdaste.

Men, nu är det slut på de där negativa tankebanorna. Från och med nu så ser jag det som ett projekt som jag kommer att lyckas med. Jag kommer att lyckas! Jag kommer att lyckas - hålla drömmen vid liv i alla fall. Och det är ju alltid något.